Ett bra grovfoder gör foderstaten enklare att beräkna, minskar arbetet, minskar kostnaderna för foder och minskar risken för metaboliska störningar hos hästen! Men vad är då ett bra grovfoder? Naturligtvis varierar det beroende på vilken häst det handlar om - alla har inte samma behov, men det finns vissa riktlinjer man kan gå efter.

När det gäller kvalitet på foder måste man skilja på hygienisk och näringsmässig kvalitet. Hygienisk kvalitet handlar om ifall fodret är skadligt för hästen på grund av giftiga ämnen, damm, oönskade mikroorganismer eller liknande. Ett sådant exempel är mögligt foder som inte ska fodras till djur alls. Detta för att möglet både kan orsaka luftvägsproblem och dessutom kan många mögelarter bilda mykotoxiner, gifter, som har olika negativa effekter. Ett ganska känt exempel på ett mykotoxin är Aflatoxin, vilket är en av de mest cancerframkallande substanser vi känner till.

När det gäller näringsmässig kvalitet talar man vanligen om hur väl ett foder passar för hästens behov. Vad som är god hygienisk kvalitet skiljer sig inte beroende på vilket djur som ska fodras med det, men eftersom olika djur har olika behov av näringsämnen kommer vad som är god näringsmässig kvalitet att variera.

När man står och tittar på en analys så kan det vara svårt att veta vilken information som är mest väsentlig. I vilken ordning ska man värdera informationen? Vad är viktigast? Vad är egentligen bra värden?

Analysvärdena är oftast uppdelade i två delar, där den ena anger fodrets innehåll per kg foder och den andra delen utrycker innehållet som andel av torrsubstanshalten, d v s /kg ts. Vilken av dem man använder har egentligen inte någon större betydelse, bara man inte blandar. Eftersom vissa utfodringsrekommendationer, t ex angående hur mycket grovfoder en häst behöver, anges i kg ts kan det dock vara lämpligt att lära sig tänka i de termerna. När det gäller ensilage/hösilage kommer dessutom ts-halten ha stor betydelse i många sammanhang och inte minst då är det viktigt att man tänker i kg ts snarare än i kg foder.

Ts-halten som anges är enkelt utryckt hur mycket som finns kvar av fodret när man torkat bort vattnet. Omvänt skulle man kunna ange vattenhalt, vilket ofta görs på kraftfoder.

Råprotein är ett mått som egentligen anger hur mycket kväve ett foder innehåller. Vad som är mer intressant är det som kallas för smältbart råprotein (smb RP). Detta är den del av råproteininnehållet som tas upp av hästen.

Energiinnehåll är helt enkelt hur mycket energi fodret innehåller i en form som hästen kan använda. Energiinnehållet uttrycks som megajoule (MJ). För vallfoder beräknar man energiinnehållet från fodrets smältbarhet. Ju högre smältbarhet desto mer energi innehåller fodret. Energi krävs både för hästens hälsa och arbete, men ett energiöverskott lagras som fett.

Vad som är viktigast när det gäller näringsämnen i ett foder är balansen mellan energi och protein. Vanligen uttrycks detta som g smb RP/MJ. För att räkna ut detta letar man alltså reda på värden för energi och smb RP och delar antal g smb RP med antalet MJ. Vad detta värde bör vara beror på vilken typ av häst det handlar om. Tabellen nedan anger rekommenderat minsta innehåll av smb RP i totalfoderstaten. Föl har ett ännu större behov av protein, men det är vanligen inte något som påverkar grovfodret. Under den perioden får de största delen av sin energi från mjölk.

För att utfodringen ska bli så enkel som möjligt är det lämpligt att grovfodrets förhållande mellan energi och protein är detsamma som i totalfoderstaten. För hästar som inte arbetar hårt är det då möjligt att endast utfodra grovfoder och mineraler/vitaminer. Eftersom hästar har ett visst minsta behov av grovfoder kommer en stor obalans mellan energi och protein att ge stora problem med att sätta ihop en bra foderstat. Det vanligaste problemet är att vallfodret innehåller för lite protein, vilket innebär att proteinfodermedel måste användas för att tillgodose hästens behov.

När det gäller nivåerna på energiinnehållet kommer det naturligtvis att bero på vad det är för häst som ska utfodras. Det är stor skillnad på en Shetlandsponny som bara är sällskapshäst och ett hårt arbetande fullblod! Intressant nog är det troligen lättare att hitta ett bra grovfoder åt fullblodet. För att minska energiinnehållet i fodret är det man gör vanligen att man senarelägger skörden. Tyvärr sjunker proteininnehållet ofta snabbare än energivärdet, vilket innebär att man riskerar för lågt proteininnehåll till hästar som inte behöver så mycket energi.

Måste man fodra en häst för viktminskning rekommenderas ofta halm som ett grovfoder till hästen. Problemet med detta är att halm inte innehåller något smältbart råprotein alls! Om man väljer att använda halm måste man vara ännu mer noga med att det andra grovfoder som används är så proteinrikt att inte den önskvärda kvoten av g smb rp/MJ underskrids. Alternativet är naturligtvis att fodra med halm och något proteinfodermedel.

Eftersom grovfodret bör utgöra en stor del av totalfoderstaten är det naturligtvis viktigt att veta mineralinnehållet i grovfodret. Anledningen till det är att man annars får svårt att välja rätt mineralfoder till hästen. Detta är dock inget man bör lägga alltför stor vikt vid när man värderar vallfodret eftersom det är lätt att korrigera en obalans mellan mineralerna med rätt mineralfoder.