Käringtand är en gröda som inte används i någon större utsträckning, men som intresset har ökat för under senare år. Anledningen till det ökade intresset är främst att käringtand innehåller tanniner. Tanniner binder till protein och skyddar det mot vidare nedbrytning, både under ensilering och i våmmen. Det komplex som bildats mellan tanninerna och proteinet är dock inte starkare än att det bryts upp i tunntarmen, i samband med att pH sjunker, och därmed kommer aminosyrorna i proteinet ändå att bli tillgängliga för absorption. Dessutom tycks bete av käringtand göra att djur inte påverkas av parasiter i samma utsträckning som när de betar andra grödor, t ex vitklöver, trots lika stora parasitangrepp. Det finns dock ett stort problem med käringtand i vallarna. Raymond Jones, en forskare från Wales, uttryckte det väl vid en sammankomst inom "LEGSIL"-projektet: "If only you could get the damn thing to grow". Käringtand har dålig konkurrensförmåga vilket är ett problem i blandvallar, eftersom gräset gärna tar över. Även i renbestånd kan det vara ett problem om marken innehåller mycket andra frön. I de fall den har fungerat väl är det oftast på jordar där inte så mycket annat växer eftersom det är en anspråkslös växt utan större krav på marken. Det är dock en gröda som tycks ätas villigt av de flesta djur och som utnyttjas mycket väl. Inte minst proteinutnyttjandet har stor potential jämfört med många andra arter.

Ur ensileringshänseende finns inte så mycket att säga, främst på grund av den bristande informationen om den. Samma problem gäller för käringtand som för övriga baljväxter. Lågt innehåll av WSC och hög buffertkapacitet gör att tillsatsmedel eller förtorkning rekommenderas starkt för att öka chanserna att få ett hygieniskt bra ensilage.